Historien om konstgjorda fibrer började i slutet av 1800-talet med de första halvsyntetiska eller regenererade materialen (van Oosten 2002) och även om helt syntetiska polymerer utvecklades i början av 1900-talet, många fibrer som nu är i allmänt bruk utnyttjades inte fullt ut förrän på 1960- och 1970-talen. Isotaktisk polypropen var framgångsrik från början av 1960-talet på grund av de nya katalysatorer för polymerisation som utvecklades av Ziegler och Natta 1954 (Brydson 1999). Det blev en viktig plast som användes i många olika former och tillämpningar genom en rad tillverkningsprocesser. En stor del av PP används i fibrer som beståndsdelar i tyger, klädsel och mattor. Många industriella användningsområden involverar rep, vävda och ovävda tyger och förstärkningar.
Sedan 1980-talet har produktionen, konsumtionen och användningen av denna polymer ökat genom tillämpning av ännu effektivare katalysatorer och egenskapsförbättringar och idag är PP den vanligaste fibern som används över hela världen. Användbarheten av PP beror på bibehållandet av dess egenskaper under en förlängd livslängd. Till exempel, under milda förhållanden, kommer ostabiliserad PP att behålla sina egenskaper under långa tidsperioder. Men i de flesta applikationer kommer exponering för värme och ljus att inträffa, vilket påskyndar oxidativ nedbrytning. De egenskaper som gör att PP används i stor utsträckning som fiber hindrar inte att fibern försämras med tiden när den utsätts för dagsljus och UV-strålning (Lemaire et al. 1988).
